Ammis och Andreas Fälth

Ammis

Jag, ett av tre syskon, växte upp i lägenhet i Nässjö men med sommarhus strax utanför staden.

Mina föräldrar, Olle och Birgit Johansson, födde upp drevrar under namnet Isatorpets kennel. Detta gjorde att jag ibland följde med på olika aktiviteter som drevprov, viltspårprov och utställningar eller bara satt i valplådan och gosade med den senaste valpkullen. I ungdomen var det annars mest hästar som gällde. Hela mitt flickrum var tapetserat av baksidan av tidningen ”Min Häst” som för att tydliggöra att den fanns annat här i världen än bara hundar och jakt…;)

När jag var i 12-årsåldern och var med pappa Olle i Dreverklubbens monter på Elmia, fick jag för första gång se en flatcoated retriever. Jag blev helt tagen och bestämde mig för att en sådan skulle jag ha en dag. När jag sedan entusiastiskt berättade om mina nya planer för min gode far, fick det honom att utbrista ” – Va! Ska du inte ha en redi hunn ?”…

Hösten -82 träffade jag Andreas som till pappas stora förtjusning var jägare och vars familj drev ett jakt- & fiskeföretag. (fatta vilken ”svärfarsdröm” jag hittat 😉

Andreas var mest intresserad av jakten, där hundarna bara var verktyget och något som andra fick hålla med. Så det var först när kenneln fick ont om plats det kom in en hund i vårt hem. Isatorpets sålde alltid med ”jaktgaranti” och en 2-årig tik jagade inte enligt hennes husse och lämnades därför tillbaka. Efter en del övertalning accepterade Andreas att tiken kunde få stanna över helgen hos oss tills det blivit plats för henne i den just då fyllda kenneln. Lina, som hon hette, blev kvar i 8 år och är nog grundorsaken till att vi båda har hundar, träning och jakt som största intresse idag.

Andreas

Ett hus i Äng, en by utanför Nässjö, var min och min äldre brors trygga uppväxtplats med mycket vistelse i naturen runt samhället. Min mamma Marita (och delvis min pappa Alfons) drev en jakt och fiskebutik, vilket innebar att mycket kretsade kring detta familjeintresse. Farsan satte ett hagelvapen i händerna på mig redan som 8-åring, och trots uppmaningar att trycka kolven hårt mot axeln så tänkte jag ”nädu, det gör nog ont” vilket resulterade i erhållen kunskap den hårda vägen 😊. 

Scouting och fiske var annars de stora intressena innan motorcyklarna tog över i tonåren. Sen träffade jag Ammis och fick återuppta jaktintresset då hennes föräldrar var dreveruppfödare och där pappan, ”Drever-Olle”, jagade i stort sett varje helg. Det blev många tidiga helger för jakt som kunde vara svårt att kombinera med sena ungdomskvällar, men vad gör man inte för kärleken…

Jag tyckte på den tiden att det var smidigt att andra hade hundar och jag kunde stå på pass och skjuta. Att själv ha hund eller ens ha hund i familjen fanns inte i mina tankar då det skulle vara allt för uppbundet för mig.  

Men hux flux så bodde det en drevertik hos oss och jag blev helt såld på denna hund. ”Lina” hade varit Ammis favoritvalp i valplådan och för mig tändes en tävlingslåga då Lina ansåg oduglig som jakthund. Om jag bara kunde skjuta ett djur för den hunden så är det ju kanon. Den hösten blev det mycket jakt och en ny värld i samarbete med hund i stället för att bara stå på pass utvecklade sig. Efter första säsongen kunde vi räkna in 10 rådjur skjutna för den odugliga drever och en värdefull insikt för mig att det inte alltid är hunden det beror på.

Det jag själv inte var beredd på var hur tungt det kan vara att förlora en jaktkamrat. Jag hade aldrig haft djur, och fick med Lina ett speciellt band som blev tufft då hon gick bort. Jaktintresset upphörde i stort sett samma dag som hon försvann, det fanns ingen anledning att gå ut i skogen om man inte hade med sig en hund.

Livet med Flat !

Åren gick med utbildningar, militärtjänstgöring för Andreas, starta företag, gifta sig och Sonen Johan föddes. Ett antal kaniner avverkades och Johan som nu var i 10-årsåldern, började klistra upp bilder på en golden i huset (säkert indoktrinerad av Ammis). Jag fick till slut vika ner mig och gå med på att skaffa hund igen..

2004 var det då dags, Andreas hade kommit över förlusten av Lina och det va dags att köpa en flat. Noggranna som vi är prickade vi in utställningar och jaktprov för att få kunskap i vad för typ av hund som man skulle välja om man fokuserade på jakt.

Första utställningen vi åkte på var i Borås där vi nu skulle få höra domarna tala om för oss vad som var bra och mindre önskvärt på en flat.

Taxarna var den rasen som i ringen bedömdes före flattarna och precis som på drevrarna fick vi höra öppen kritik. Vi fick se hunden, höra domarens kritik och på det sättet förstå vad som förväntades av en tax. Sen flattarna… första hunden in, vänstervarv, fram och tillbaka, uppställning och sen.. ett blått band och ekipaget gick ut. Men va hände nu ?? vad var bra och vad borde varit bättre. Efter lite efterfrågan så framkom det att flattarna hade inte öppen kritik och något som vi fortfarande har svårt att förstå för rasens överlevnad.

Vi fick tålmodigt ta oss igenom utställningen där en av höjdpunkterna var en man som kommer med jaktkläder och en bunt oansade flattar som ställdes ut allihop med ett ok, dock ej topp, resultat. Tankarna gick tillbaka till de dreverägare som på 80-talet hade sina drevrar stående i hundgård förutom de tillfällena de släpptes lösa och jagade runt i hela socknen, men ack va fel vi hade…

När vi inte fick mycket mer kunskap på utställning begav vi oss till Eksjö för ett B-prov, ett jaktprov på kallvilt kunde vi utläsa i reglementen som studerats. Lite okunniga tog vi oss ner till en ”ruta” och hittade någon som utgav sig för att vara domare. Vi förklarade vårt syfte att lära oss om apportering för att köpa en retriever och domaren lät oss stå tillsammans med honom hela dagen. Han förklarade för oss vad hundarna gjorde bra och det som inte var så bra. Denna start vi fick är den snabbaste introduktionen vi kunde få i detta intresse och blev över förväntan.

När vi nu visste vad vi sökte började vi läsa jaktprovsresultat. Hinnared dök upp överallt och det kändes som att de dominerade svenska flatvärlden. Hur skulle vi som nybörjare få köpa där? Målmedvetna som vi är var vi ju tvungna att försöka. Ett samtal med mycket frågor och till sist en möjlighet att få komma och hälsa på.

Vid ankomsten till Hinnared öppnar mannen från utställningen i Borås, han med jaktkläder och ett gäng oansade flattar… Ny frågestund där vi fick redogöra för vår bakgrund, varför vi skulle köpa flat och vad vi ämnade göra med hunden. Till sist blev vi nog accepterade och vi skulle få se vad man kunde göra med flattarna. Vi gick ut på ängen utanför Hinnared och efter oss kommer Annica med två lösa flattar på varje sida om sig. För oss som aldrig vågat ta av kopplet på vår drever utom i skogen så var redan detta momentet imponerande.

Det vi sen fick se Annica och Tom visa upp med dessa fyra flattar imponerade stort på oss och det lade grunden till varför vi idag i stort sett bara sysslar med retrieverjakt – så bra ville vi också bli en dag…

Resten blir ”nutidshistoria” som ni hittar på ”Tidigare hundar” ”Våra hundar” och ”Foto” välkomna att titta in på dessa sidor…

Idag ägnar vi all vår fritid med våra hundar, förutom lite tid på huset och hjälper sonen att bygga bilar för drifting. Ammis är Matte/No lärare på en resursskola med högstadieelever och Andreas driver industriproduktion och kvalitetssäkring huvudsakligen i Kina.